Fy, fy, fy, fy - vill inte vara med om en sån här repris till. :(

Jag har haft lite småkänningar i cystan de senaste dagarna, och nån gång vid 4 tiden inatt vaknade jag av att det molvärkte rätt rejält. Väckte stackars Jonas som fick gå och hämta 2 st Eeze, men de gav noll verkan. Vid det här laget hade jag fruktansvärt ont och bannade mig själv att jag inte testade en citodon istället. Samtidigt bara gråter jag av att det gör så fruktansvärt ont och Jonas min stackars älskade trycker sin tumme som en galning i vekryggen. Konstaterar att det måste vara cystan/äggstocken igen, eftersom det inte känns ett Dugg bättre om han trycker på vänster sida. Han frågar mig om jag inte ska ta en citodon ändå, men jag vågar inte chansa. Han ringer sjukvårdsupplysningen och klockan är 4.40. Jag håller på å gå i taket av smärta och dom säger att det är lugnt att kombinera. Sätter mig upp och nästan skriker - det gör så ONT! Jonas konstaterar "ok, du ska inte sitta alltså." Han är en ängel min stackars älskling, lägger mig på sin arm och trycker mig i ryggen med all kraft. Vid 6-6.30 nån gång börjar Cash gnälla. Lyckan är fullkomlig för min trötta, trötta hjälte när han suckar och går ut med hunden. När klockan är 7 har jag fortfarande inte riktigt somnat, och värken har inte heller släppt helt, men när Jonas klocka ringer halv 8, då har jag somnat. Säger att jag inte vill att han ska gå, tycker det borde finnas VAS dagar att ta ut. Vård av sambo.

Strax efter att han gått sveper sömnen över mig. Tills kl 8.40 då jag vaknar igen. Visst, nu skriker gallan också. Du ska inte tro att jag är nå leds på min kropp? Nä precis. Från kl 8.40 till kl 10 vaknar jag ÅTTA gånger. Dessutom hoppade cash ner från sängen. Känner mig alltid lika hjälplös när han gör det och jag är ensam hemma. Men jag ringde precis kära svärfar som släppte ut honom. Vad skulle man göra utan sina nära och kära? Gå under tror jag. Behöver jag ens säga att jag gett upp mina sovförsök? Det värsta är att värken inte har släppt.